Idag på After Work med EU-parlamentariker Carl ”Calle” Haglund talade vi om EU:s inverkan på det synnerligen dagliga livet för skolbarnen. Rubriken ”Bestämmer EU vad våra skolbarn får äta?” var visserligen en inledande rubrik på olika EU-frågor, men visst väckte ämnet diskussion. Flera är vi, som fått vara med om eller höra om hur potatis i saltvatten eller färdigt uppskuren sallat forslas hundratals kilometer liksom  mjölk som kommer utanför Finlands gränser, för att till sist landa i kommunens skolkök bara pga att närproducerat ”inte får favoriseras”.

Flera är vi, som fått vara med om eller höra om hur potatis i saltvatten eller färdigt uppskuren sallat forslas hundratals kilometer liksom mjölk som kommer utanför Finlands gränser, för att till sist landa i kommunens skolkök bara pga att närproducerat ”inte får favoriseras”.

EU har stipulerat regler för offentlig upphandling, men varje kommun kan själv bestämma vilka kriterier man sätter upp för sin upphandling. Det är alltså fullt möjligt för en kommun att med hänvisning till t ex miljökriterier kunna styra sin offentliga upphandling så att det som serveras i den offentliga måltiden, är fräscht, har rest en kort väg och definitivt inte drabbats av ”åksjuka”. Men det som krävs är att våra tjänstemän kan upphandlingsfrågor och vi politiker blir medvetna om möjligheten och också väljer – medvetet – att prioritera exempelvis korta transporter, miljökriterier osv.

Även om ”bästa broder-taktik” till alla pris ska undvikas i offentlig upphandling, borde det vara möjligt att speciellt då det gäller livsmedel kunna välja så närproducerat och miljövänligt som möjligt. Det har också en avgörande betydelse för måltidens kvalitet och smak. Det är alltså fast i oss politiker.